Om den öländska folktron

Många är de berättelser som min farfar berättade om kvällarna vid skenet i kakelugnen. Ofta var det spökhistorier, som fick oss barn att fortast möjligt uppsöka sängen. Men han berättade även historier om olika personer bland annat om synska människor som ofta förekom i hans egen barndom. Farfar var född år 1858 i Lunda by i Kastlösa socken. Han hade en förmåga att berätta om de gamla tiderna då det ej fanns varken radio eller TV. Det muntliga berättandet var en tradition som gått i arv från far till son genom åren, släktled efter släktled. Traditionen hölls sålunda levande vid brasans sken i kakelugnen eller i den öppna spisen, vars värme spred sig i rummet. Det är att beakta att det varken fanns elektrisk belysning eller annan komfort ute i stugorna ute på den öländska landsbygden på den tiden. Det fanns ej heller någon värmeledning i husen på landsbygden.

När nu far tände brasan blev det en stund över då berättandet fick sin tid. Många berättelser var ej avsedda att höras av oss barn, så det gällde att så fort som möjligt få oss små i säng, därför de ofta hårresande historierna. Han berättade ofta om s k synska personer. Att vara synsk var en medfödd förmåga att genom syner kunna se in i framtiden. Om man dessutom var född tidigt en torsdagsmorgon eller en söndag hade man en särskild förmåga att få tillhöra den skaran som blev synska. Drömmens förmåga att avslöja framtiden var det ingen som tvivlade på. Ett exempel är att drömma om att man förlorar en tand, så betydde det att en nära anhörig skulle dö ganska snart.

Det fanns ju även exempel från bibeln som Josefs drömmar i Egypten. I folktron förekommer ofta kravet på att röra sig motsols, använda vänster hand, kasta ett föremål över vänster axel, gå baklänges, ej se sig om, iakttaga tystnad och dylikt.

Jag skall nu ge läsaren några exempel på öländsk folktro.

Julen är en speciell tid och är i folktron förknippad med mängder av olika slags åtgärder. Ett exempel är att man i samband med julbaket skulle det bakas en så kallad såkaka och ett julebröd. Dessa båda kakor skulle användas i vårbruket. Såkakan skulle ha formen av en gubbe eller en tupp. Till kakan som också kallades maktbröd tog man lite av varje deg som man hade för julbaket. Så bakade man en kaka stor som en tallrik. Tjockleken på kakan var beroende på gårdens storlek och hur många dragare man hade i ladugården. Om det var en tillräcklig stor gård kunde man få baka ända upp till tre sådana kakor. Om ej degen räckte till kunde den drygas ut med vanligt mjöl från föregående års skörd. Kakans makt i vårbruket var att den innehöll föregående års kraft. För att kakan skulle få en extra effekt, bakade man in en tredaler i silver i kakan. Denna slant kunde användas år efter år och följde gården vid överlåtelse till den nye ägaren.

Julkakan förvarades i dagligstugans kista eller i rågförrådet där det andra brödet förvarades. På det nya året bröts kakan i två delar varav den ena halvan fördelades bland gårdens folk och dragare. I det senare fallet var det till större delen oxar. På de större gårdarna förekom även hästar. Den andra halvan sparades till vårbruket.

På juldagen, efter ottan var det lämpligt att gårdens ägare tog en kanna julöl med sig ut. Han gick så över sina ägor och slog en skvätt öl på varje åker, äng och betesmark som han var ägare till. Denna handling skulle det året ge en god skörd.

Hur det kommande årets skörd skulle bli, kunde man förutsäga på juldagen och Paulusdagen. Om solen under dessa dagar visade sig så länge som det tog att sadla en häst, så skulle det bli ett gott skördeår.

Ett annat sätt att se in i framtiden var så kallad årsgång. Det gick så till att man på jul, påsk eller skärtorsdagsnatten och att man dessa dagar avhöll sig från att äta eller prata på hela dagen. Det bästa var att krypa in i en höstack eller dylikt. Så i skymningen gick man tre varv runt kyrkan utan att skratt eller prata. Efter denna rundvandring började man att få se vad som komma skulle. Det var således en hel del man fick veta då. Såg man till exempel ett sädeslass så skulle årets skörd bli god.

De halvbrända julljusen var det mycket noga att man sparade på. De användes sedan att smörja olika slags redskap med. Dessutom smorde man hästars bogar samt oxarnas mankar för att undvika skavsår.

På julaftons förmiddag brukade man köra ut ett lass gödsel, för att låta vagnen stå på åkern tills vårbruket började på våren. Man skulle också på julafton ta gödsel från varje spilta, bås och kätte i stallet. Tillsammans med gödsel från får, svin och höns, lägga det vid sidan av den ordinarie gödselhögen. Där skulle den utkörda gödseln ligga mellan trettondagen och tjugondedagsjul då den efter det den väl pulveriserats ströddes ut på höstvetet. Om man utförde denna handling skulle skörden bli mycket god. Men om skörden inte blev den önskade skyllde man på tomten eller någon annan illasinnad makt.

För att få direkt kontakt med tomten måste det till en speciell mäklare, som måste hämtas långt bortifrån. Han fick sin bostad i en sidokammare som man utrustade med allt vad mäklaren kunde önska sig, inklusive mycket brännvin samt en fyrkrona i silver. Efter några dagar då brännvinet var slut kröp han ut och förklarade att allt var ordnat med de onda makterna.

Han skjutsades sedan hem, men under resans gång gav han bonden anvisningar om vad han skulle göra för att skörden skulle bli bättre. Så dagarna före pingst gick han till kyrkogården där han tog en halv skäppa jord och sådde ut på sin åker. Det var tydligt att det inte hjälpte. Skörden blev bara halv och till allt elände blev han fast hos prästen för stölden av jorden från kyrkogården.

Något man däremot inte fick göra var att köra ut gödsel mellan jul och nyår. Man tyckte nämligen att Kristi födelse skulle hållas så ren som möjligt "åtminstone de första åtta dagarna". Gödselkörningen var vanligen en rolig tillställning. Man bytte skjutsar och folk och på kvällarna ordnades det med dans för byns ungdom. Något man ej strävade efter var att den som körde sista lasset blev kallad "dyngkung" och kunde få en hopvriden docka eller lövruska i lasset. Detta var något som var mycket försmädligt.

En sak som man skulle akta sig noga för var sot i dynghögen. Detta innebar att det blev sot eller rost i säden. En annan viktig sak var att gödseln myllades ner ordentligt före höstsådden. Då skulle säden växa bättre och maskarna förbli borta (det var tydligen så att man hade något emot maskar av någon anledning).

Nu började vårbruket med att matmor i huset tog fram maktbrödet och gav åt alla dragare och åt folket som skulle köra dem. Den kakan kunde man äta ända fram till första maj, men då måste den sköljas ned med brännvin.

Nu var det hög tid att se över redskapen, åderbillar och harvpinnar smordes med de tidigare nämnda resterna av julljusen, för att gå lätt i jorden. Och så tog man fram ett par ådersnillar som man haft liggande sedan höstbrukets slut på hyllan där silvret stod. Annandag påsk skulle dessa bäras ut tidigt på morgonen, helst av en klok gubbe eller kärring, som bar dem på en pall på vilken en kyrkogångskvinna legat på knä. Denna handling skulle vara särskilt bra för skörden. Det fanns många olika tecken på när det var dags att så. Även på den tiden väntade man på att byns ålderman gav tecken genom budkavle att jorden nu redde sig och att jorden var lagom torr samt att vädret var lämpligt. Åldermannen hade även andra tecken att gå efter. Han sände ut bud till bönderna att såningen kunde börja. Ett par exempel - när man hörde göken gala första gången på våren - när lönnens löv var så stora som sydda skjortknappar eller när det var "mulbete för oxarna i ängen" var ett ofta förekommande talesätt. Då var det hög tid att så. Säd skulle sås i nymåne medan rotfrukter sås i nedan. Vidare var det bra om det var kallt när man sådde säden. Bönorna såddes å Wilhelmdagen den 26/5 eller på Bedadagen dagen därpå. Med ärtor var det dock inte så noga. Potatisen skulle i jorden mellan Karolinadagen och Kristi Himmelsfärdsdag. Det var således byns ålderman (byhövding) som bestämde när sådana företag som sådd och skörd skulle börja. Åldermannen var utsedd av byalaget och han använde sig av bondepraktikan likt en bibel. Själva sådden utfördes alltid av en man. Han skulle äta av såkakan (eller gubben som man bakat vid julbaket) hemma, innan han gick ut för att så, men en bit skulle dock sparas. Han tog så en mindre bit av kakan för varje åker som han började på, det skulle sätta fart på växtligheten. För att skydda sig och gården mot objudna gäster från underjorden var det säkrast att rita ett kors i jorden varje gång man kom fram till åkerns ände.

En annan regel var att inte så mer än man hann mylla ned under samma dag. Detta gjordes för att slippa bekymmer med de onda makterna. Såningsmannen fick ägg att äta under sådden, detta för att hönsen skulle bli godsinta och lägga många ägg.

Även från vårbrukets slut och fram till skörden var man tydligen beredd att göra vad som helst för att skörden skulle bli bra och av god kvalité. För detta fanns många knep. Dygnen före midsommar inföll de så kallade järnnätterna som innebar frost. Men bonden hade dock ett sätt att värja sig mot dessa järnnätter. Hade man bönor i sin trädgård kunde man lägga halm och ved i högar på läsidan av landet och tända på. Röken från elden avvärjde frosten. När det gällde rågen tog man ett rep och drog i en jämn rörelse över åkern. Eld var dock den säkraste medlet mot frosten. På Kristi Himmelsfärdsdagen tog man sin äkta hälft och gick tidigt på morgonen runt alla sina ägor. Klädseln skulle vara som när man besökte socknens kyrka och man skulle läsa några fromma böner som man kunde utantill medan man vandrade runt. I fickan hade man en liten bit av julkakan, hur liten biten än kunde vara. Detta förfarande pågick ända fram till slutet av 1800-talet. För att få en bra skörd var det vanligt att man stal must från någon granne. Men Gud nåde en om man blev upptäckt av grannen, då var det stryk att vänta och ovänskap för eviga tider. Det kunde också hända att en nära granne flyttade på gränsen mellan åkrar för att få mera jord. Detta var något som skulle straffa sig i livet efter detta. Man hade nämligen sett ett ljus som flyttade sig i den rätta rågången (gränsen) på en åker. Det var den döde som orätt hade roffat åt sig mark som sprang där.

Och kanske någon undrar över varför potatisen växte så bra över midsommar, beror det på att Johannes döparen slog dopvattnet på dem.

Runt midsommar började höslåttern. Bråttom var det i höskörden, för då blev skörden drygare. Men egentligen så var det väl för att hinna få in allt innan det blev regn. I vilket vall som helst var det viktigt att hinna få in allt före Saradagen, för då började nämligen fruntimmersveckan. Om höskörden blev våt skulle höskörden bli försenad. Många seder är förknippade med lien. Kvinnorna var väl betrodda med att slå, men att bryna lien var förbjudet för dem. Det måste vara en man som utförde bryningen. Att skada en åkergröda skulle man verkligen akta sig för. Skulle detta ändå hända blev den personen både döv, stum och blind. Om en som gick och räfsade råkade skada en gröda fick han själv grodben och grodfötter. Det hände att någon skar sig på lien. Detta kallades för "att färga den vita söta gröten" och den drabbade fick äta gröt ur egen skål till skillnad mot de andra, som åt åtta till tio man ur samma skål. Den sista biten man slog på åkern kallades för haren. För där gömde sig den räddhågade haren. Att slå den sista biten kallades på många håll för att "sko grisen". Vid Olofdagen var det dags att börja med rågskörden. Man skulle slå mycket noga varje strå, för att visa sin tacksamhet för brödfödan. De som räfsade kunde däremot slarva lite, så skulle skörden bli bra. Alltid var det någon av karlarna som slarvade med att lägga ihop säden så att det blev jobbigt för den som tog upp. Det var för det mesta någon av gårdens pigor som utförde det arbetet. Dessa fasoner kallades för "att tämja flickor".

Om man i förväg önskade veta hur skördevädret skulle bli, kunde man notera hur vädret var under Trefaldighetsdagen. Var det klart väder och solsken, då blev det ett bra skördeväder, trodde man.

För att torka, sattes den bundna säden upp i skylar. Dessa skylar skulle innehålla ett bestämt antal par. På södra Öland var det tolv par medan det på norra delen av ön var tjoget jämt. När man kom fram till den sista delen av skörden var det mycket man hade att tänka på. Blev det en udda nek kallades den neken för horunge. Tre eller fyra små nekar tog man undan till fåglarna på julen, men man lämnade också en oformlig nek med en sten på, för att den inte skulle blåsa bort. Denna nek var till glopson för att han skulle vakta åkern åt ägaren. Glopson var en märklig varelse. Till hälften troll och till hälften någon levande varelse. Sitt tillhåll hade han under en stor sten eller något röse på åkern. Folk hade hört honom rumstera om i röset så att stenarna klapprade. Men man kunde dock blidka Glopson om man tog undan några strån ur sista neken och packade ned runt den sten eller röse, där man trodde han hade sin bostad. I mina hemtrakter, där lämnade man en sudd av efterräfset av vårsäden när man hade räfsat åkern för sista gången det året. Då skulle han skydda skörden mot råttor och möss samt låta bli att ta av den inkörda skörden. Glopsons hade många olika intresseområden. Ett par dem var tomtormen och den uggla som hade sitt bo i något av gårdens trän. Om man av någon anledning gjorde någon av dessa djur illa, fick man det inte lätt.

När man körde in skörden var det många saker som skulle iakttagas. De människor som lade in nekarna i ladan hade olika namn. Nekkråkorna kastade in nekarna och golvhästarna packade dem. Ofta var det far i gården som med hjälp av nekkråkorna lade in säden i loggolvet och det måste göras på följande sätt; -längst ner i golvet skulle man innan man börjat lägga in nekarna, ha ett lager enris, ett par skedar grovt salt och några nypor släckt kalk. Detta var för att hindra dragtomten att dra bort säden.

Bland det första lassets nekar brukade man lägga en stopkutting med brännvin. Detta var för att öka på arbetslusten vid tröskningen. För att slippa råttor packade man säden så hårt det var möjligt. Något annat som var bra mot råttor och dessutom mot tomtar, var att ett barn stängde porten när det sista lasset var inkört. Det var också lämpligt att prata om kuttingar (tomtar) när man lade sädeskärven i ladan. Om det sista lasset var särskilt stort var det också bra. För lassets storlek utvisade hur storleken på kommande års skörd. Det var mycket bra om gårdens sugga slickade upp spillsäden. Hönsen skulle man däremot hålla på avstånd. Datum för årets ärtskörd var fast bestämt. Till Bartolomeusdagen skulle ärtorna vara skördade och inkörda i ladan. På den dagen var det dags att köra upp trädan, annars fick ogräset överhand. Råg och vete såddes den 10 september. För då hade det hunnit bildas locknät (spindelväv) över jorden och det hade en viss betydelse.

Nu var det dags för potatisupptagningen. I Algutsrum inföll på den tiden höstmarknaden i början av oktober. Åt Glopson lämnade man också ett potatisstånd. Till och med några äpplen brukade man lämna kvar på träden åt detta odjur.

Så började tröskningstiden. Under denna tid började man arbetet med tröskningen redan klockan två på morgonen för att hålla på hela dagen till klockan sex på kvällen. Man började med att tröska havren i början av september fram till Mickelsmäss. Därefter tröskade man kornet från den 16 oktober fram till Klemensdagen den 23 november. Sedan tröskade man vete och råg så mycket man hann med och blev det något över tröskade man färdigt efter tjugondedag Knut, Det var nämligen så att man tog helgledigt från Lucia och jul.

Tomtar var inte att rekommendera i trösksammanhang. Jag skall dock berätta om en liten tomte som kom till en gård och bad att få låna bondens slaga. Efter många om och men fick han det till slut. Strax därefter fick man höra ett väldigt oväsen från granngården. Det var tomten som höll på att genomföra den tröskning som han lovat grannbonden, som gick ut på att han lovat att tröska hela hans skörd för en kappe säd, en skål mjölk och en tallrik gröt till jul. Bonden som han lånat ut slagan fick enligt vad tomten lovat, sin slaga tillbaka nästa morgon. Men när bonden tittade närmare på den såg han att tomten bytt ut slagkäppen mot en i silver. Detta var vad tomten gjorde som tack för lånet. Man kunde inte bära sig åt hur som helst med sin ägandes väderkvarn utan att räkna med påföljder. Således måste man ställa vingarna i kors på helger, särskilt storhelger och som ett kryss på de vanliga vardagarna. Detta var för att göra "Jerusalems skomakare till lags", för om han kom gående förbi och han hade tid så hände det sig att han bröt av vingarna. När man malde mjöl till bröd på lördagarna var det bäst att lämna ett par nävar kvar ifall att nämnda skomakare skulle titta in i kvarnen.

Som slutord på denna artikel om gamla tider kan jag konstatera att alla beslut som togs var förknippade med folktron och vad Bondepraktikan hade att säga om saken. Man studerade  denna noga före ett viktigt beslut som man hade att fatta. Det jag här har behandlat är sådant man höll på med på 1800-talet och även tidigare. De flesta av dessa uppfattningar och bruk försvann i slutet av förra seklet och banade väg för en annan utveckling. Samtliga uppgifter i denna berättelse är hämtade ur min faders samlingar av uppteckningar om gamla tider.

Arvid Bäckström

(c) copyright for Öland på Internet AB